Arg arg arg! 08 januari 2010

Arg!!! Nu är jag arg- Ilsken! Frustrerad! Jag har nu suttit lång stund i kväll och spelat Assassins Creed (det första spelet) och jag kommer ingen som helst vart. Jag är på ett uppdrag där man skall lönnmörda någon på en kyrkogård. (Ni som spelat det vet säkert vilket jag menar). Men saken är den att jag bara dör och dör hela tiden. Det är så många vakter runt omkring mig att jag inte klarar av att ta ner dem allihopa. De är helt enkelt för svårt. Jag försökte säkert 20-30 gånger. Men utan att lyckas. Och nu har jag ont i fingrarna efter allt knapptryckande.

Jag gick också till träningsarenan där man kan träna upp sig på de olika slagen och kombinationerna och efter det gick det väl lite bättre än inte tillräckligt bra så att jag kommer vidare. Det är så frustrerande när man försöker på samma sak om och om igen och ändå inte lyckas.

I de andra striderna har det fungerat riktigt bra att bara ”button-masha” men här måste man tajma sina slag och då blir det riktigt svårt. Särskilt när det är många soldater som försöker att attackera en samtidigt. Assassins Creed har ett lite för komplicerat stridssystem tycker jag. Är det bättre i tvåan?

Någon som har något bra knep för hur jag kan göra för att det skall bli enklare?

Måste bara bryta in med någonting annat här också. Jag skrev ju i inlägget om Mirrors Edge att jag skulle vänta med att spela det till dess att jag inte hade så mycket annat att spela…men jag kunde inte hålla mig ;-). Ville testa att spela det och jag gillar det verkligen. Först tyckte jag att kontrollen var lite svår för det är mycket knappar att hålla reda på. Men man vänjer sig ganska snabbt tror jag.

Det som känns mest fascinerande med spelet är den fantastiska designen. Den helt kritvita staden med den blåa himlen och alla dessa otroligt starka färger som bryter av så skönt mot allt det vita. De har verkligen lyckats på den punkten.

Nu känns det bättre jag fått skriva av mig lite. Ilskan har försvunnit bort till viss del och jag får helt enkelt fortsätta försöka klara av spelet en annan dag. Skönt att jag har lite chips (sourcream and bearnaise-chips, helt underbara!) med dip  att lugna ner mig med.

2009 – The year of gaming 28 december 2009

Nu närmar det sig slutet av 2009 och det här decenniet. 10-talet är på ingående. Det känns konstigt att säga 10-talet men man vänjer väl sig. Det kändes också väldigt konstigt att säga 2000-talet vid milleniumskiftet men man vande sig och jag antar att samma sak gäller även med det kommande decenniet.

I det här inlägget tänkte jag skriva lite om året som gått. Det blir ingen numrerad lista över årets bästa spel eller nåt sånt. Det finns så många andra bloggar och sidor som skriver om det. Men någonting om spel måste jag ju skriva så jag tänkte bara skriva lite om de spelupplevelser som jag har varit med om det här året. Några av de guldkornen som jag har upplevt helt enkelt.

Det finns grymt mycket att göra i Burnout Paradise

För mig har det verkligen varit ”The year of gaming”. Dels har jag börjat skriva för Pricerunners spelblogg och fått möjlighet att spela en hel del spel som nog annars skulle gått mig förbi. Men jag har också köpt en Xbox 360 det här året och det har gjort att jag har fått ett otroligt mycket större spelbibliotek att välja bland när jag står i spelbutiken och skall köpa mig ett spel.

Ett av de absolut bästa spelen jag spelat i år är Burnout Paradise (ja, jag vet att det inte släpptes det här året men jag spelade det första gången det här året). Ett helt underbart spel och det är nog det spelet jag spelat mest på min xbox 360. Jag fick med det när jag köpte min 360 och tur var väl det, annars skulle jag nog inte plockat upp det. Bilspel är normalt sett inte min favoritgenre men Burnout Paradise rockar verkligen.

Två andra spel som jag säkerligen skulle ha missat är Broken Sword: Shadow of the Templars och Henry Hatsworth and the Puzzling Adventure. (Läs mina recensioner av dessa genom att klicka på länkarna). Jag hade inte alls hört talas om dessa innan de togs upp bland releasespelen i Spelradion. Det visade sig att Broken Sword var ett riktigt välgjort peka och klicka-spel och Henry Hatsworth en trevlig blandning av pussel och plattformande, även om det inte nådde ända upp till plattformsperfektionen i Mario-spelen.

Sen så har jag också spelat Borderlands och det visade sig vara rätt bra faktiskt. Hade ingen hype innan så det överraskade verkligen mig. Likadant var det med Modern Warfare 2. Kampanjen var helt fantastisk. Multiplayerdelen däremot gillade jag inte alls. Och jag vet att jag är ganska ensam om det då de flesta verkar rådigga just den delen av spelet. Kanske är flerspelarläge inte någonting för mig. Jag vill gärna ha spel med en tydlig början och ett tydligt slut, där jag skall ta mig från punkt att till punkt b. Och inte någonting som bara handlar om att samla på sig så många kills som möjligt.

Nu skall vi se, finns det någonting mer som jag glömt att ta upp? Jo, just det. Assassins Creed. Också det ett spel som inte släppts i år men som jag köpte bara någon någon eller ett par månader innan tvåan kom ut. Det skall bli mycket trevligt att testa tvåan eftersom jag verkligen älskade ettan.

Sen så får vi ju absolut inte glömma allt nedladdningsbart. Trials HD till exempel. Ett helt underbart motocrosspel med en grym fysik men som ändå hade vissa brister. Det blev alldeles för svårt väldigt tidigt i spelet.

Det nedladdningsbara spelet som jag har haft allra roligast med i år är Shadow Complex. De rockade verkligen fett med sina många likheter med Super Metroid och en otroligt snygg grafik. Helt klart en kandidat till årets spel, oavsett kategori.

Det var en del av mitt spelår. Och 2010 ser ut att kunna bjuda på en hel del godbitar de med.

Nu vill jag veta vad ni har haft allra roligast med i år?

Poängjakt i Assassins Creed 25 november 2009

Nu har ju Assassins Creed 2 släppts och jag har blivit riktigt sugen på att skaffa hem det efter alla lovord från alla möjliga håll. Ettan fick ju ganska mycket kritik för att det var för repetitivt. Och nu i tvåan verkar mycket av klagomålen vara fixade.

Själv tycker jag att första delen är riktigt bra. Jag kan hålla med om att det är lite väl repetitivt men än så länge har jag inte tröttnat. Jag har inte klarat ettan än så ikväll satte jag mig ner för att komma vidare en bit i det tänkte jag. Men det gick inte så bra. Jag kom inte vidare i storyn ett dugg utan jag sprang bara runt i staden och letade flaggor och försökte plocka massa achievements. Jag dödade massa vakter med min ”hidden blade”, låtsades vara munk och klarade mig undan en strid levande i tio minuter. Bara för att få de där små men ändå så underbara poängen.

Det är verkligen ett perfekt spel att bara gå runt i och leta upp grejer och göra småuppdrag. Ungefär som att det är helt underbart att bara helt planlöst glida runt staden i Burnout Paradise.

Storyn får jag försöka komma vidare i en annan dag.

Jag lovade ju också att jag skulle skriva ett inlägg om ”Beneath a Steel Sky”. Det kommer ett sådant inlägg. Jag har börjat spela det och det verkar riktigt lovande men jag har inte hunnit spela tillräckligt för att kunna dela med mig av mina intryck i ett helt inlägg än. Men det kommer. Håll utkik här på bloggen!

Spelhelg, here I come! 29 oktober 2009

Härligt! Imorgon fredag är jag ledig och hela helgen likaså. Då blir det till att spela en hel del skulle jag tro. Jag har ett antal spel att ta tag i. Dels har jag det första Professor Layton-spelet som jag köpte för ett tag sedan. Dessutom började jag ganska nyligen på Assassins Creed som jag känner att jag borde spela igenom innan 2:an kommer. Och så Borderlands då som jag fick hem häromdagen.

Som jag skrev om tidigare så är inte skjutarspel riktigt min typ av spel men jag har ändå försökt att sätta mig in i Borderlands så gott det går. Och självklart har det gått riktigt risigt när det kommer till att sikta. Jag är ju helt och hållet nybörjare på det och jag har väldigt svårt att sikta in mig på en fiende samtidigt som jag rör mig åt ett annat håll. Men det är väl något som man lär sig med tiden desto mer man spelar FPS skulle jag tro.

Men trots att jag har haft rätt stora problem med siktet så känns det ändå tämligen underhållande, och upplägget med levla upp sin karaktär och alla dessa mängder av föremål man kan plocka upp känns riktigt fräscht. Också den grafiska stilen är riktigt skön.

Multiplayer-läget och onlineläget har jag inte testat alls än så länge. Förhoppningsvis kan jag köra lite co-op med en polare nu i helgen. Det sägs ju att det skall vara rätt bra i Co-op-läget och då kanske jag kan få lite hjälp från någon som är lite mer erfaren av detta pang-pangande.

Morotsskal – Assassins Creed 27 oktober 2009

Det här är tredje delen av det som jag tidigare kallade för Boxart Reviews, men som numera går under namnet Morotsskal. Undrar du varför? Läs min förklaring här. Den här gången är det Assassins Creed som skall synas. Jag är sen med att spela det här. Det släpptes ju för ganska länge sedan och då hade jag ingen 360. Fast jag tyckte ändå att det verkade häftigt. Och så för några dagar sedan lånade jag det av en kompis och det var så underbart att jag bara var tvungen att köpa på mig mitt alldeles egna exemplar. Det exemplaret som jag köpte var ett så kallat ”Classics”. (Spel som säljer bra kommer senare i en Classics-utgåva med en lite billigare prislapp). Men nog snackat om själva spelet. Här skall det recenseras spelfodral.

Framsidan

Ett vackert omslag med huvudkaraktären Altaïr tillsammans med själva titeln. I bakgrunden syns ett antal människor i en lite blåaktig ton. Jag gillar själva kompositionen. Altaïr framgår tydligt och den blåa färgen i bakgrunden påminner mycket av den lite blåaktiga grafikstilen som spelet använder sig av. Det ger en rättvis bild av hur spelet ser ut och det är ju alltid positivt när omslaget speglar själva spelupplevelsen. Som jag nämnde ovan är detta en Classics-utgåva och själva bilden på framsidan har således krympts ner för att ge plats åt Classics-märkningen. Det drar självklart ner betyget en aning men stör egentligen inte så mycket då färgsättningen går hand i hand med den övriga bilden.

Baksidan

Här har vi ett exempel på en baksida som är helt fulländat enligt mitt tycke. Det är fyra tydliga bilder varav alla ger ett verkligt intryck av själva spelet. En kort text som beskriver spelet och några korta texter som beskriver bilderna. En perfekt avvägning av bild och text och man blir nyfiken på spelet bara genom att kika på bilderna.  Den övriga färgskalen runt om kring bilderna sammanstämmer helt och hållet med stilen på bilderna. Det är enkelt, det är tydligt, det är fulländat.

Summering: En riktigt bra framsida och en helt fulländad baksida gör det här till ett riktigt vackert omslag. Classics-märkningen på framsidan drar dock ner betyget en aning, men är faktiskt inte så störande som i vissa andra spel. Det här omslaget har inte heller den där illgröna plasten som alla andra 360-spel utan en grå box. Passar faktiskt riktigt bra in med allt det övriga.

Slutbetyg: 9/10