Carrot Games

Fastklistrad framför TV:n tar jag mig fram i spelens fantastiska värld

Sonic the Hedgehog 4 – hypen stiger 10 februari 2010

Filed under: Spel,Spelintryck — Peter @ 23:47
Tags: , ,

För några dagar sedan avslöjade Sega att ”Project Needlemouse” var Sonic the Hedgehog 4. En uppföljare till de gamla Sega Mega Drive-spelen. Då började hypen stiga rejält hos mig. Så mycket att jag gjorde ett återbesök i Sonic Rush till DS som jag inte hade spelat på väldigt länge.

Sonic Rush-spelen är väl de spelen som har mest likheter med den gamla Sonic-spelen. Men ändå når de inte riktigt ända upp till de gamla spelens kvalitéer tycker jag. Jag har funderat lite och kommit fram till några punkter som behöver fixas till för att Sonic 4 skall bli helt fulländat.

Den blå igelkotten goes 2D

  • Hans så kallade vänner – De förstör mer än vad de faktiskt tillför.
  • Storyn –  Precis som i Mario-spelen behövs ingen komplicerad historia för att göra ett bra spel. Det räcker med att Sonic måste rädda världen från Dr. Robotnick eller Eggman som han också har kallats.
  • Snabbheten – Sonic kallas inte för världen snabbaste igelkott utan anledning. Det fanns vissa moment i Sonic Rush som saktade ner tempot. Jag tänker då främst på ”döda X antal fiender innan du får gå vidare”-momenten.
  • Svårkontrollerade farkoster – Farkoster vadå, tänker du kanske? Jo, på vissa ställen i Sonic Rush fanns det moment där man skulle åka något farkost eller håller tag i någon slags raketlikande föremål. Dessa var stundtals ganska svårkontrollerade. Jag är positivt inställd till nya spelmekaniska grepp, men då måste de kunna kontrolleras lätt och inte göra att ens momentum tappas.

I mångt och mycket verkar Sega denna gången verkligen ha lyssnat på kritiken som Sonic-spelen har fått utstå de senaste åren. Det verkar som om alla (de flesta i alla fall) av hans vänner är borta. Och följer de den gamla skolans Sonic-spel så kommer inte heller storyn att ha någon viktig roll i spelet. Någonting som jag ser som riktigt positivt. Sonic the Hedgehog 4 kan bli det Sonic vi väntat på i alla dessa år.

Annonser
 

Arg arg arg! 08 januari 2010

Arg!!! Nu är jag arg- Ilsken! Frustrerad! Jag har nu suttit lång stund i kväll och spelat Assassins Creed (det första spelet) och jag kommer ingen som helst vart. Jag är på ett uppdrag där man skall lönnmörda någon på en kyrkogård. (Ni som spelat det vet säkert vilket jag menar). Men saken är den att jag bara dör och dör hela tiden. Det är så många vakter runt omkring mig att jag inte klarar av att ta ner dem allihopa. De är helt enkelt för svårt. Jag försökte säkert 20-30 gånger. Men utan att lyckas. Och nu har jag ont i fingrarna efter allt knapptryckande.

Jag gick också till träningsarenan där man kan träna upp sig på de olika slagen och kombinationerna och efter det gick det väl lite bättre än inte tillräckligt bra så att jag kommer vidare. Det är så frustrerande när man försöker på samma sak om och om igen och ändå inte lyckas.

I de andra striderna har det fungerat riktigt bra att bara ”button-masha” men här måste man tajma sina slag och då blir det riktigt svårt. Särskilt när det är många soldater som försöker att attackera en samtidigt. Assassins Creed har ett lite för komplicerat stridssystem tycker jag. Är det bättre i tvåan?

Någon som har något bra knep för hur jag kan göra för att det skall bli enklare?

Måste bara bryta in med någonting annat här också. Jag skrev ju i inlägget om Mirrors Edge att jag skulle vänta med att spela det till dess att jag inte hade så mycket annat att spela…men jag kunde inte hålla mig ;-). Ville testa att spela det och jag gillar det verkligen. Först tyckte jag att kontrollen var lite svår för det är mycket knappar att hålla reda på. Men man vänjer sig ganska snabbt tror jag.

Det som känns mest fascinerande med spelet är den fantastiska designen. Den helt kritvita staden med den blåa himlen och alla dessa otroligt starka färger som bryter av så skönt mot allt det vita. De har verkligen lyckats på den punkten.

Nu känns det bättre jag fått skriva av mig lite. Ilskan har försvunnit bort till viss del och jag får helt enkelt fortsätta försöka klara av spelet en annan dag. Skönt att jag har lite chips (sourcream and bearnaise-chips, helt underbara!) med dip  att lugna ner mig med.

 

2009 – The year of gaming 28 december 2009

Nu närmar det sig slutet av 2009 och det här decenniet. 10-talet är på ingående. Det känns konstigt att säga 10-talet men man vänjer väl sig. Det kändes också väldigt konstigt att säga 2000-talet vid milleniumskiftet men man vande sig och jag antar att samma sak gäller även med det kommande decenniet.

I det här inlägget tänkte jag skriva lite om året som gått. Det blir ingen numrerad lista över årets bästa spel eller nåt sånt. Det finns så många andra bloggar och sidor som skriver om det. Men någonting om spel måste jag ju skriva så jag tänkte bara skriva lite om de spelupplevelser som jag har varit med om det här året. Några av de guldkornen som jag har upplevt helt enkelt.

Det finns grymt mycket att göra i Burnout Paradise

För mig har det verkligen varit ”The year of gaming”. Dels har jag börjat skriva för Pricerunners spelblogg och fått möjlighet att spela en hel del spel som nog annars skulle gått mig förbi. Men jag har också köpt en Xbox 360 det här året och det har gjort att jag har fått ett otroligt mycket större spelbibliotek att välja bland när jag står i spelbutiken och skall köpa mig ett spel.

Ett av de absolut bästa spelen jag spelat i år är Burnout Paradise (ja, jag vet att det inte släpptes det här året men jag spelade det första gången det här året). Ett helt underbart spel och det är nog det spelet jag spelat mest på min xbox 360. Jag fick med det när jag köpte min 360 och tur var väl det, annars skulle jag nog inte plockat upp det. Bilspel är normalt sett inte min favoritgenre men Burnout Paradise rockar verkligen.

Två andra spel som jag säkerligen skulle ha missat är Broken Sword: Shadow of the Templars och Henry Hatsworth and the Puzzling Adventure. (Läs mina recensioner av dessa genom att klicka på länkarna). Jag hade inte alls hört talas om dessa innan de togs upp bland releasespelen i Spelradion. Det visade sig att Broken Sword var ett riktigt välgjort peka och klicka-spel och Henry Hatsworth en trevlig blandning av pussel och plattformande, även om det inte nådde ända upp till plattformsperfektionen i Mario-spelen.

Sen så har jag också spelat Borderlands och det visade sig vara rätt bra faktiskt. Hade ingen hype innan så det överraskade verkligen mig. Likadant var det med Modern Warfare 2. Kampanjen var helt fantastisk. Multiplayerdelen däremot gillade jag inte alls. Och jag vet att jag är ganska ensam om det då de flesta verkar rådigga just den delen av spelet. Kanske är flerspelarläge inte någonting för mig. Jag vill gärna ha spel med en tydlig början och ett tydligt slut, där jag skall ta mig från punkt att till punkt b. Och inte någonting som bara handlar om att samla på sig så många kills som möjligt.

Nu skall vi se, finns det någonting mer som jag glömt att ta upp? Jo, just det. Assassins Creed. Också det ett spel som inte släppts i år men som jag köpte bara någon någon eller ett par månader innan tvåan kom ut. Det skall bli mycket trevligt att testa tvåan eftersom jag verkligen älskade ettan.

Sen så får vi ju absolut inte glömma allt nedladdningsbart. Trials HD till exempel. Ett helt underbart motocrosspel med en grym fysik men som ändå hade vissa brister. Det blev alldeles för svårt väldigt tidigt i spelet.

Det nedladdningsbara spelet som jag har haft allra roligast med i år är Shadow Complex. De rockade verkligen fett med sina många likheter med Super Metroid och en otroligt snygg grafik. Helt klart en kandidat till årets spel, oavsett kategori.

Det var en del av mitt spelår. Och 2010 ser ut att kunna bjuda på en hel del godbitar de med.

Nu vill jag veta vad ni har haft allra roligast med i år?

 

Poängjakt i Assassins Creed 25 november 2009

Filed under: Microsoft,Spel,Spelintryck — Peter @ 22:26
Tags: , ,

Nu har ju Assassins Creed 2 släppts och jag har blivit riktigt sugen på att skaffa hem det efter alla lovord från alla möjliga håll. Ettan fick ju ganska mycket kritik för att det var för repetitivt. Och nu i tvåan verkar mycket av klagomålen vara fixade.

Själv tycker jag att första delen är riktigt bra. Jag kan hålla med om att det är lite väl repetitivt men än så länge har jag inte tröttnat. Jag har inte klarat ettan än så ikväll satte jag mig ner för att komma vidare en bit i det tänkte jag. Men det gick inte så bra. Jag kom inte vidare i storyn ett dugg utan jag sprang bara runt i staden och letade flaggor och försökte plocka massa achievements. Jag dödade massa vakter med min ”hidden blade”, låtsades vara munk och klarade mig undan en strid levande i tio minuter. Bara för att få de där små men ändå så underbara poängen.

Det är verkligen ett perfekt spel att bara gå runt i och leta upp grejer och göra småuppdrag. Ungefär som att det är helt underbart att bara helt planlöst glida runt staden i Burnout Paradise.

Storyn får jag försöka komma vidare i en annan dag.

Jag lovade ju också att jag skulle skriva ett inlägg om ”Beneath a Steel Sky”. Det kommer ett sådant inlägg. Jag har börjat spela det och det verkar riktigt lovande men jag har inte hunnit spela tillräckligt för att kunna dela med mig av mina intryck i ett helt inlägg än. Men det kommer. Håll utkik här på bloggen!

 

Modern Warfare 2 rockar 22 november 2009

Jag trodde aldrig att jag skulle fastna för Modern Warfare 2. Jag hade inte alls hypat det innan eller ens trott att det skulle vara särskilt bra trots alla lovord som det fått från varenda kotte. Men jag måste erkänna att det är riktigt bra.

I de tidigare Call of Duy-spelen har jag spelat en del multiplayer med mina kompisar som är helt fast i det och då har jag inte alls tyckt att det varit särskilt roligt.

Jag har spelat multiplayern i Modern Warfare 2 också och tycker inte att det är särskilt roligt. Men kampanjen däremot har jag verkligen fastnat för. Jag tänkte lista några av de grejerna som gör att jag numera diggar spelet riktigt mycket.

  • Intensiteten – Det känns verkligen som om man är huvudpersonen. Och att man är mitt i en Hollywoodfilm.
  • De varierande miljöerna – Ena stunden är man i en hamburgerrestaurang och i andra stunden i ett kallt vinterlandskap för att senare skjuta sönder möblemanget i ett lyxhus i USA.
  • Den vackra grafiken – Det är inte så där grått och trist som det ofta kan vara i krigsspel.
  • Siktet och responsen i handkontrollen – Styrningen är klockren och det är inte för många knappar att hålla reda på.
  • Ett varierat gameplay – Det är inte bara skjuta hej vilt utan ibland blir det lite mer smygarbetonat. I ett uppdrag var jag tvungen att fly på taket och kämpa mot klockan. I ett annat åker man snöskoter.
  • Att det utspelar sig i nutid – skönt med ett spel som inte bygger på andra världskriget.

Igår släpptes New Super Mario Bros. Wii och jag tänkte att jag skulle köpa det men det blev inte av. Jag har tillräckligt att göra med Modern Warfare 2 för tillfället men inom en inte allt för snar framtid måste jag skaffa New Super Mario Bros. Wii. Det verkar så grymt kul.

Istället skaffade jag hem Beneath a Steel Sky till min iPod Touch som jag tipsade om igår. Fast jag har ännu inte hunnit testa det än. Jag återkommer med mer intryck från det spelet så fort jag har satt mig in i det mera.

 

Spelhelg, here I come! 29 oktober 2009

Härligt! Imorgon fredag är jag ledig och hela helgen likaså. Då blir det till att spela en hel del skulle jag tro. Jag har ett antal spel att ta tag i. Dels har jag det första Professor Layton-spelet som jag köpte för ett tag sedan. Dessutom började jag ganska nyligen på Assassins Creed som jag känner att jag borde spela igenom innan 2:an kommer. Och så Borderlands då som jag fick hem häromdagen.

Som jag skrev om tidigare så är inte skjutarspel riktigt min typ av spel men jag har ändå försökt att sätta mig in i Borderlands så gott det går. Och självklart har det gått riktigt risigt när det kommer till att sikta. Jag är ju helt och hållet nybörjare på det och jag har väldigt svårt att sikta in mig på en fiende samtidigt som jag rör mig åt ett annat håll. Men det är väl något som man lär sig med tiden desto mer man spelar FPS skulle jag tro.

Men trots att jag har haft rätt stora problem med siktet så känns det ändå tämligen underhållande, och upplägget med levla upp sin karaktär och alla dessa mängder av föremål man kan plocka upp känns riktigt fräscht. Också den grafiska stilen är riktigt skön.

Multiplayer-läget och onlineläget har jag inte testat alls än så länge. Förhoppningsvis kan jag köra lite co-op med en polare nu i helgen. Det sägs ju att det skall vara rätt bra i Co-op-läget och då kanske jag kan få lite hjälp från någon som är lite mer erfaren av detta pang-pangande.

 

Professor Layton and the Curious Village 29 september 2009

Filed under: Nintendo,Spelintryck — Peter @ 22:31

LaytonNu släpps ju snart Professor Layton and Pandoras box, det andra spelet i Professor Layton-serien. Det verkar riktigt hett tycker jag. Men, tänkte jag. Jag kan ju inte spela 2:an innan jag har spelat ettan. Så jag drog iväg till Game och köpte Professor Layton and the Curious Village.

Nu har jag suttit ett tag med det och jag fastnade direkt för konceptet. För er som inte vet kan jag tala om att det handlar om att lösa gåtor. Professor Layton och hans medhjälpare Luke tar sig till St. Mystere. Staden där alla invånarna verkligen älskar gåtor. Men det handlar inte bara om gåtor utan det finns en story också som handlar om både mord och kidnappningar. Allvarliga saker alltså.

Röstskådelspeleriet är grymt tycker jag. Synd bara att det är så sparsamt med detta. Det är bara i vissa mellansekvenser som rösterna faktiskt används. Annars är det bara text.

Grafiken är också den riktigt bra och den tillför en riktigt härlig sagobokskänsla. Det skall ju komma en film med professorn i huvudrollen. Fast i Japan då. Man kan ju hoppas att den också letar sig hit. Och det är ju inte helt omöjligt skulle jag tro, eftersom spelen har blivit rätt populära även i väst.

Gåtorna är ofta väldigt kluriga, men om man sitter en stund och tänker kan man ofta komma på lösningen. Det är alltid en lika skön känsla när man klurat en lång stund och till slut kommer på lösningen. Allt som oftast visar det sig att lösningen var närmare än man trodde. Att det egentligen var lättare än det verkade från början.

Ett grymt spel helt enkelt för dig som gillar att gnida geniknölarna och vill ha ett spel där det krävs lite tankeverksamhet.